Har du någonsin tänkt på att en växt du köper i blomsterhandeln skulle kunna ha en negativt påverkan på den biologiska mångfalden, om den sprids i vår natur? Det hade inte jag!

En invasiv främmande art definieras av Nationalencyklopedien som en exotisk, främmande introducerad, icke ursprunglig art, vilken påverkar det ekosystem som arten koloniserar. Det går ju såklart att argumentera att det alltid skett en naturlig förflyttning av arter, där ekosystemen påverkas, förändras och anpassar sig. Det bildas nya arter, vilket sedan gör systemet starkare. Evolution helt enkelt. Så varför skulle detta vara annorlunda?

I Sverige ökar antalet arter för varje år, både på land, i sjöar och i hav, naturen är föränderlig och fantastisk. Och då jag är en stark förespråkare för biologisk mångfald, kan en ju tycka att detta bara är en bra sak. Men av de tusentals nya arter som finns i Sverige är det ändå upp emot 400 stycken som har en så pass stor negativ påverkan på ekosystemen att de kallas för invasiva. 

Så vad är det då som gör att just vissa arter anses som invasiva och en fara för den biologiska mångfalden?

I och med att människan rör sig mer över världen, både reser själv men även handlar mer och transporterar mer globalt, skapar vi möjligheter för arter, både växter och djur, att spridas till områden där de inte skulle finnas naturligt. Dessutom importerar vi arter, för att vi tycker att de är fina och vi vill ha dem här av olika anledningar. Alla dessa arter kallas för främmande arter, det vill säga, de arter som får hjälp av människan att ta sig hit, medvetet eller omedvetet. Om det sedan visar sig att dessa arter trivs lite för bra i sin nya miljö, om de inte har några naturliga fiender eller bara får generellt bättre förutsättningar än tidigare, kan dessa spridas i så pass stor utsträckning att de kan skapa problem för den inhemska biologiska mångfalden och/eller skapa stora socioekonomiska skador, så som ökad erosion och risk för ras. Dessa arter kallas då invasiva främmande arter (Artdatabanken).  

Det som även händer när vi väljer att importera en art, för att ha i våra trädgårdar till exempel, är att de lite mindre, inte lika starka och växtkraftiga exemplaren, sorteras bort. För vi vill ju ha de stora fina exemplaren i vår trädgård. Men det som de mindre växtkraftiga exemplaren gör, är att de med största sannolikhet hjälper till att hålla beståndet nere i dess naturliga växtmiljö, medan vi importerar en armé med starka överlevare som lätt sprider sig. Bra va 😊 (ja det var ironi)

Spridningen av invasiva främmande arter är inte ett lokalt, utan ett globalt problem, och sedan 1a Januari 2015 finns EU-förordningen om förebyggande och hantering av introduktion och spridning av invasiva främmande arter (nr 1143/2014 ). Denna förordning är till för att, så långt som möjligt, hindra spridningen av invasiva främmande arter inom EU, och bekämpa dem som redan finns här. Enligt förordningen är det förbjudet att importera, sälja, odla, föda upp, transportera, använda, byta, släppa ut i naturen eller hålla levande exemplar av de arter som finns upptagna på EU-förteckningen över invasiva främmande arter. Det är inte heller tillåtet att låta dessa arter växa eller reproducera sig och dessa förbud är faktiskt tillämpligt för alla i hela Sverige. Så vi alla, allt från privatpersoner till myndighet, har ett ansvar och en skyldighet att följa reglerna och hindra spridningen av invasiva främmande arter. Läs gärna mer om detta och vilka arter som ingår hos Naturvårdsverket.

Jätteloka

En av de arter som inkluderas i EU-förordningen är Jättelokan. Jättelokan är en örtväxt och kom till Sverige som trädgårdsväxt, från Kaukasus i sydosteuropa, redan under 1800-talet. Växten sprids med hjälp av sina frön och vanligast är att de flesta hamnar inom en radie av fyra meter runt plantan. Dock kan frön även transporteras med bland annat boskap, bildäck, i vattendrag, med jord som flyttas eller rent av på våra kläder. Fröna kan överleva i jorden minst fem år och kan därefter gro när förutsättningarna är rätt, så bara för att du inte sett den på ett par år så betyder det tyvärr inte att den är borta. 

Jättelokan blir vanligtvis mellan en och en halv, till tre meter hög, men kan med goda förutsättningar bli uppemot fem meter. Bladen kan bli upp till tre meter breda, stammen är grov och då jättelokan tillhör flockblomstriga växter har den många små buketter med massor med små blommor, blomställningen (ca 50 cm i diameter) innehåller vanligen 10 000– 20 000 frön. Den växer i fuktiga miljöer, gärna i kärr, på stränder och längs med vattendrag. Den finns dessutom vid vägkanter, industriområden och andra miljöer påverkade av människor. Har du sett en Jätteloka anmäl den gärna till Artfakta.

Jättelokan har, som de flesta andra invasiva arter, en negativ påverkan på den biologiska mångfalden. Den växer i stora bestånd och breder snabbt ut sig över annan vegetation. Den blir snabbt dominerande då den absorberar upp till 80% av solljuset, och således kväver annan närliggande vegetation. När Jättelokan vissnar på hösten lämnar den marken fri från vegetation, vilket kan ha en stor negativ påverkan på erosionen i ett område.

Jättelokan är dessutom väldigt giftig då den innehåller ett ämne som är irriterande för huden, framförallt om hudens utsätts för solstrålning. Om du skulle komma i kontakt med jättelokans växtsaft kan du få brännskadeliknande symtom med stora blåsor. Det som gör den så lurig är att det kan ta flera dagar innan symtomen kommer och de kan dessutom bestå i flera veckor. Läs mer hos Giftcentralen. Så vad du än gör, försök inte att plocka den, utan anmäl den hos Artfakta så tas det omhand på rätt sätt.  – Läs även gärna mer om Jättelokan hos Naturvårdsverket och Länsstyrelsen.

Men räcker EU-förordningen?

Nja, den europeiska förordningen täcker inte riktigt in alla arter som kan bli ett problem i Sverige och därför trädde en svensk förordning om invasiva främmande arter i kraft den 1a januari 2019 (SFS 2018:1939). Naturvårdsverket och Hav och vattenmyndigheten arbetar nu därför med att ta fram en nationell förteckning på arter av nationell betydelse, vilken därefter ska ligga till grund för en juridiskt bindande nationell förteckning, som syftar till att komplettera EU-förteckningen (Nationell förordning om invasiva främmande arter – Arter och livsmiljöer). 

Parkslide

Parkslide är en art som inte finns med på EU-förordningen men som blivit ett enormt plobem. Naturvårdsverket rekommenderar alla att avstå från att plantera den, samtidigt som de som har den på sin mark bör hantera den med försiktighet. Parkslide är den invasiva art som är svårast att bekämpa och felaktig hantering riskerar att leda till en ökad spridning. Så om du hittar parkslide, både i naturen och i trädgårdar bör du rapportera det via Artfakta. 

Även Parkslide kom till Sverige som trädgårdsväxt och redan tidigt 1900 upptäcktes de första förvildade exemplaren. Arten är en flerårig, bambuliknande ört, vilken kan bli upp till två och en halv meter hög. Bladen är äggrunda och ljusgröna eller något rödbruna. Blommorna växer i glesa klasar från bladvecken, och den blommar under tidig höst.

Parkslidens rötter har en enormt kraftig tillväxt, vilket kan bidra till stora skador på infrastruktur och transportnät. Rötterna kan bland annat tränga genom dränering, avlopp och betong och förutom de ekonomiska skador det innebär så har den dessutom en stor negativ påverkan på naturen. Parkslide påverkar inhemska arter, precis som Jättelokan, genom att breda ut sig och skugga stora områden, samtidigt som den har en förmåga att ackumulera tungmetaller (Parkslide – SLU Artdatabanken). Som det varkar idag, fins det endast honplantor i Sverige, vilket gör att Parkslide inte spridds med frön utan bara med hjälp av med sina rötter. Vilket tyvärr inte är så bara…

Så hur ska en göra för att bli av med den då? Hos Naturvårdsverket kan du få råd och tips på hur du ska bekämpa Parksliden, men jag vill förvarna, du kommer att ha att göra ett tag! Hela plantan måste behandlas, under flera år, och varje rotdel måste tas om hand, brännas, torkas eller lämnas in till återvinningscentralen där du även måste informera om att du har med dig avfall som innehåller en invasiv art, så att det hanteras på rätt sätt. Minsta lilla bit av en rot riskerar att bli ett nytt skott som sedan kan ta fart och sprida sig igen.  

Räcker det nu?

Ja en skulle ju kunna tycka det. Men tillsammans med att människan avsiktligt och oavsiktligt för in arter i sverige, bidrar även ett förändrat klimat till att arter som kanske inte varit invasiva tidigare, nu faktiskt håller på att bli det. Arter vars utbredning tidigare varit begränsad, ses nu över allt större områden, och de blir allt mer dominanta. Samtidigt som de redan klassade invasiva, nu får ännu bättre möjlighet att spridas, och nu även till mer opåverkade omården längre norrut. Så det är otroligt viktigt att vi tar detta på allvar och att vi alla hjälps åt med att minska spridningen av invasiva främmande arter i Sverige. Så hoppa in på Rapportera invasiva främmande arter, Artfakta från SLU Artdatabanken eller Rapportera, läs på och rapportera de arter du ser i vår natur.  Kom ihåg att arterna blir klassade som invasiva när de har en negativ påverkan på våra befintliga ekosystem och den biologiska mångfalden. Så låt oss lära av tidigare misstag, eller snarare tidigare okunskap. Låt oss göra om och göra rätt. Vår natur är fantastisk och det minsta vi kan göra, är som sagt, så mycket som möjligt. 

Läs även gärna:
Samlad information om invasiva främmande arter
Därför ska du plocka lupiner till Midsommar

Eller lyssna på:
Arterna som invaderar och skadar vår natur – Vetenskapsradion Klotet
När vi hjälper arter att utrota varandra – Vetenskapspodden