Varför företagen vinner om vi nöjer oss med små eftergifter

Jag och mina bloggkollegor är överens: för att minska klimatkrisen och miljöexploatering så gott vi kan, krävs det både individuella livsomställningar, kollektivt agerande och omfattande politiska beslut som driver systematiska förändringar. Det är ingen nyhet att storföretag utgör en stor och mäktig motkraft mot dessa tre komponenter (eller snarare sagt de två sistnämnda). I det här inlägget vill jag dela några tankar och fakta kring hur storföretag och neoliberala aktörer hanterar aktivism och varför jag anser att det är nyttigt att veta, när vi bryr oss om miljö- och rättvisefrågor och organiserar oss- på liten eller storskalig nivå.

Historien om hur McDonald’s slutade med plastballonger

Häromdagen fick jag höra en historia från min bekant, en väldigt engagerad och härlig klimataktivist, som ville föra fram ett positivt exempel, för att uppmuntra ett gäng blivande klimatforskare, om hur små aktioner kan leda till förändringar i samhället. Hon berättade hur flera miljöaktivister hade organiserat en kampanj för att pressa McDonald’s till att sluta dela ut engångsballonger efter att de, vid en skräpsamlingsaktion, hade lagt märke till att de där fula plastballongerna fanns överallt på våra gator. Efter flera ansträngningar och negativa svar från McDonald’s hållbarhetsavdelning, så lyckades de till slut: Förra året slutade McDonald’s att ge bort dessa plastballonger (Expressen, 2020; Aftonbladet, 2020) – Hurra!

Men någonting störde mig med den här berättelsen. Det utlöste snarare frustration än motivation och när jag funderade närmare över varför det gjorde det, så vet jag att det inte var min bekant och hennes aktivistvänner som visade modig viljekraft att förändra samhället i små steg. Nej, det som gjorde mig frustrerad var att McDonald’s lyckades ge dessa aktivister en uppmuntrande, tillfredsställande känsla om att någonting litet har förändrats, medans de fortsätter med ett helhetskoncept som i grunden inte är hållbart och inte passar in i den grönare framtid jag skulle vilja se. Det skrivs att “Enbart borttagandet av ballongpinnarna minskar plastanvändningen med 9 ton” (Expressen,2020) Grattis McDonald’s, men 9 ton är absolut ingenting, speciellt inte för ett multinationellt storföretag! Det är absolut inte tillfredsställande! Nio personer i Sverige som äter en växtbaserad diet ger ungefär samma effekt per år (Wynes and Nicholas,2017). Ni kan göra bättre! Det finns mycket mer potential …till exempel att sluta existera.

Dirk Pohlers | Unsplash

Medgivanden för mindre radikala miljögrupper – en neoliberal strategi

Faktum är nämligen att det är en strategi av multinationella storföretag att göra små medgivanden för mindre radikala aktivistgrupper, så att dessa kan känna sig nöjda, istället för att fortsätta kämpa mot företagets business. När mindre krav (t.ex. ändringar av specifika produkter eller processer inom företaget) tillfredsställas, så förhindras en solidarisering med gräsrotsrörelser som kräver systemändringar i en utsträckning som hotar företagets helhetskoncept eller existens. Den amerikanska, före-detta överste Ronal Duchin kom exempelvis på en strategi, där aktivister kan delas in i fyra grupper och avfärdas baserat på vilka de är (mer detaljer här: Energyjustice, Occupywallstreet):

  • Opportunister och realister, som kan tillfredsställas med praktiska, små ändringar och medgivanden som inte tvinga företaget att ändra helhetskonceptet (t.ex. sluta med plastballonger) – enklaste aktivistgruppen!
  • Idealister, vars opposition går att bekämpa om en hittar på etiska argument som talar emot den (i stilen “småböndernas livsexistens beror på produkten som ni vill förbjuda”)
  • Radikala, som har mer grundläggande sociala och politiska motiv till att förändra hela systemet. – Minsta, men farligaste gruppen. Det är såklart de som måste isoleras från de andra!

Kampanjer för att promota individuella konsumtionsval

En annan strategi av storföretag och oljebolag är att betala stora mängder för kampanjer som marknadsför individuellt ansvarstagande för att distrahera från deras egna (storskaliga!) skuld för klimatkrisen (Businessinsider 2021). Det är du som påverkar nedskräpning av plast, men den goda nyheten är att vi har kommit på ett återvinningssystem (som inte riktigt fungerar på stor skala…), men som gör att du kan få känslan att göra nåt bra för planeten och samtidigt inte behöver sluta köpa våra produkter. Genom att hålla konsumenterna upptagna med funderingar över smartare elanvändning och grönare veckoinköp, glömmer vissa kanske bort industrin som förövare – och exakt det är målet. Visste ni, till exempel, att den första carbon footprint calculatorn var en uppfinning av BP (British Petroleum) (Mashable)? Smart! Men hur ska man förhålla sig till det nu? 

Inte antingen eller….både och!

Bill McKibben formulerar det så här: Be a little less of an individual!

Och han har rätt, för faktum är att individuellt agerande inte kommer att lösa klimatkrisen. Individuella beteendemönster uppskattas att kunna bidra ungefär 4% för att uppnå nettonoll-emissioner 2050 (International Environmental Agency, s.16). Det som inte syns i den här statistiken är dock att systematiska förändringar i sektorer som transport, byggnader, energi och livsmedelsproduktion kommer att medföra förändringar, som såklart kommer  att påverka våra individuella livsstilar i framtiden. Så varför vänta med att använda vår egen kreativitet att skapa hållbara alternativ inom mat, fritid och boende?

Ibland känns det som om allt snurrar runt. Individer pekar mot politiken och företag, politikerna är rädda att den stora massan inte kommer att rösta på dem om de skulle implementera klimatpolitik som ett övergripande ämne i alla områden på riktigt. Jag har själv funderat mycket över vad man ska göra med den här informationen om företagens inflytande och strategier. Men det kan visst inte heller vara att vi resignerar, ignorerar vårt individuella konsumbeteende och slutar organisera oss för genomförbara små politiska aktioner. För om vi gör det, då snurrar vi bara vidare i den där karusellen av anklagelser.

Ethan Hoover | Unsplash

Kan vi inte tillägna oss företagens strategier?

Min poäng är därför absolut inte att sluta engagera sig för små kampanjer och göra sin egen livsstil mer hållbar. Men min poäng är att vara medveten om storföretagens makt och helt enkelt att inte vara tillfreds med små medgivanden. För mig är det inte uppmuntrande att McDonald har slutat sälja sina plastballonger, men det är uppmuntrande att se att många människor faktiskt bryr sig. Om det nu var en strategiskt drag av McDonald’s i just den där kampanjen är oviktigt, jag tror bara att vi måste hålla kvar lite ilska och inte tappa det stora hela. Jag tror på att denna ilska är en bra ilska som kan leda till en solidarisering av olika rörelser, i kontrast till Duchins klassificering och isolerande av aktivistgrupper.

Kan vi inte tillägna oss carbon footprint calculatorn såsom aktivistklassificeringen, och omvända dessa ursprungliga mål? Vi kan väl själva definiera hur vi använder individuellt ansvarstagande som en bemyndigande process (och det är kanske det som redan har hänt i många miljörerelser). Vi kan väl göra det samtidigt som att inte glömma bort den större hotbilden (typ hyperkapitalismen och det neoliberala lögnet att utbud och efterfrågan kommer att fixa allt)? Och det är kanske vi som kan bevisa att Duchin hade fel. Jag hejar på er som engagerat er i antiplastballong- kampanjen mot McDonald’s, men jag hoppas också att det är ni som kan visa att aktivistisolerings-strategin är bullshit och att det inte är så lätt att tillfredsställa er.

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s