I början av augusti var jag en av talarna på Helsingborgs stadsfestival- HX. Jag har sedan dess fått en del frågor om jag kan publicera talet, så här kommer det – min version av ett sommarprat. Denna gång i textform.

Kära 1037148,
Du förtjänar att vara känd som mer än ett nummer. Jag älskar dig. Alltid och för evigt.

I Melbourne i Australien tilldelades 77.000 träd ett varsitt ID-nummer och fick därtill en egen e-postadress för fem år sedan. Myndigheterna gjorde så för att stadens invånare enkelt skulle kunna rapportera om träden utsatts för vandalism eller såg nedsatta ut efter den fleråriga torkan som drabbat staden. Det blev dock inte helt som myndigheterna hade planerat.

Sedan 2013 har människor över hela världen skrivit brev till de där träden och önskat dem väl, skickat positiv energi, ställt frågor och visat sin uppskattning. Och det jag inledde med att läsa var ett av de tusentals kärleksbrev som har vällt in till de här träden.

Vi alla har väl våra anledningar till varför vi bryr oss om någonting. Men jag blir ändå nyfiken på vad det egentligen kan vara som får människor att skicka kärleksbrev till en ek, en alm eller en eukalyptus? Det är ju inte så att de kommer att få något svar precis.

Å andra sidan är det väl i och för sig naturligt att känna beundran för en gammal gigant som i mer än ett århundrade har vänt sig mot solen och låtit strålarna värma dess lövverk, en som har böjt sig för vinden och skyddat otaliga beundrare från fallande regn.
Jag tillhör personligen den känslosamma sorten och tycker att det är svindlande att tänka på alla historier som de gamla träden har sett utspela sig.

Den äldsta eken i Sverige är omkring 1000 år gammal och står i Vimmerby i Småland. Fröet till den eken slog alltså rot någon gång innan medeltidens början. Det är helt sjukt att tänka på. Och sedan dess har Sverige gått igenom bland annat Ingermanländska kriget, Trettioåriga kriget, Torstensonska kriget, Första bremiska kriget, Karl X Gustavs polska krig, densammes ryska krig och det första och det andra danska kriget. Och nu har jag bara avverkat 1600-talet. Och det där trädet, det har stått där. Den där eken var med när allmän rösträtt infördes i Sverige. När Internet kom. När det danska popbandet Aqua toppade hitlistorna-  och fortfarande idag står den där. Det är rätt coolt.

De mer rationella kanske snarare förtjusas över träd för att skogarna varje dag tillför vattenånga till atmosfären, som sedan kommer ned i form av regn. Skogarna tar upp vatten genom sina rötter och släpper det igen via sina löv genom transpiration. Tillsammans med förångning från hav och andra vattenkroppar är det här vad som driver vattnets cykel och laddar atmosfären med vattenånga. Den processen är så kraftfull att den kan ses från rymden.

Kanske tycker någon annan att träd är häftiga för att de motverkar jorderosion och lagrar koldioxid från atmosfären i form av kol, vilket har visat sig har en kylande effekt på klimatet.

Jag heter Cajsa Lovehav. Jag är geograf och bloggar på Gröna Moment och en gång var jag sju år gammal. När jag var sju år älskade jag lönnen som stod i den lilla backen utanför vårt hus. Den som vi barn kunde plocka frökapslarna från och använda som lösnäsor.

Idag är jag 30 år gammal och jag hade egentligen tänkt prata om någonting annat- och jag kommer till det, men jag kunde inte ställa mig här idag utan att prata om skogarna som brinner.

Den 23 juli skrev Skogsstyrelsen i ett pressmeddelande att svensk skog till ett värde av över 900 miljoner kronor har brunnit hittills i år. Utifrån min vetskap har som tur är ingen blivit fysiskt skadad –  inte i de svenska bränderna. Men det är ändå inte bara pengar som gått förlorade. Människor har fått hus och hem förstörda av brandrök. Och kanske finns det även någonting annat som har tagit stryk.

Kanske är det någons hemliga plats – där det alltid går att plocka mängder av gula kantareller om hösten-  som nu har förvandlats till aska. Ni vet den där platsen som vi inte berättar om för grannen- och bevare mig väl om någon av de få invigda skulle ge den minsta. lilla. vink. till någon utböling om vart guldet finns. Kanske det inte finns någon hemlighet kvar att bevara nu.

Kanske  kommer den där lilla pölen som alltid är sprängfylld med mygg och grodspel om våren, nu att förbli alldeles stilla. Kanske gör det någon sorgsen.

Går det ens att mäta storleken på en sorg i själ och hjärta?

Det är för tidigt att säga om dessa bränder är kopplade till klimatförändringarna. Men enligt forskningen kommer vi behöva anpassa oss till ändrade förhållanden när jordens medeltemperatur höjs. Det är fenomen av så kallade extremväder som jag framförallt tänker på. Runt om i världen kommer människor att uppleva orkaner, översvämningar, extrem värme och inte minst: torka- och detta i större utsträckning än idag. Klimatförändringarna känner ju inga landsgränser, de bryr sig inte om att det är fattiga och marginaliserade människor som drabbas hårdast när klimatet förändras. Klimatförändringarna bryr sig heller inte om att kvinnor drabbas hårdare än män när förändringarna på jorden sker. Den förhöjda växthuseffekten, den tar inte hänsyn till att det är de som bidragit minst till koldioxidutsläppen som kommer att få betala- mest.

Det finns ett ordspråk som lyder «Det är som mörkast innan gryningen». Och när det känns som att världen håller på att rämna i sömmarna och jag känner att jag inte ens orkar bry mig om sakernas tillstånd mer, då brukar jag tänka på det där uttrycket.

År 2010 var jag strax över 20 år gammal och boken om Lorax som som utgavs 1971, hade översatts till 15 språk. Boken är skriven av en av världens mest populära barnboksförfattare, Dr. Seuss. Historien handlar om pojken Ted som bor i staden Tneedville som omges av höga murar för att hålla invånarna åtskilda från världen utanför. I Tneedville är vattendragen så förorenade att människorna blir fluorescerande när de badar. Människor får köpa ren luft på flaska och här finns ingen natur- alla träd är gjorda av plast. Men ingen verkar ifrågasätta sakernas tillstånd. Det hade nog inte heller Ted gjort- om inte tjejen han var kär i hade berättat att hennes största dröm var att få plantera ett livs levande träd.

Och ni vet ju hur det är med kärlek: kärlek kan förflytta berg.

Ted ger sig ut utanför stadens murar för att ta reda på vart träden tog vägen och får höra berättelsen om Lorax- skogens beskyddare. En liten orange varelse med sur uppsyn och buskig mustasch som försökte hindra en kapitalist från att hugga ned alla träd för så länge sedan. Lorax misslyckades. Så det som nu återstod av det som kapitalisten själv hade kallat paradis när han för första gången såg den här platsen, det var nu bara ett öde landskap: en hög med stenar och en skylt med texten «Om inte».

I slutet av sagan kastar kapitalisten det allra sista fröet till ett Truffula- träd till Ted och säger: «Om inte någon som du bryr sig otroligt mycket så kommer ingenting att bli bättre. Så är det bara. Plantera det här fröet där alla kan se – få dem att bry sig».

Det här är en hoppfull historia. Den förmedlar framtidstro. Tron på att unga människor skapar en chans för oss att rädda den här underbara blågröna planeten. Vår Moder Jord.

I dessa dagar ägnar jag till mitt eget förtret även mycket tid till att tänka på en annan orange figur som i motsats till Lorax, inte gör mig speciellt imponerad. Han heter Donald Trump och är den sittande presidenten i USA. Den här mannen såg till att USA drog sig ur det historiska klimatavtalet som slöts i Paris: ni vet det där avtalet om att vi ska hindra jordens medeltemperatur från att höjas med mer än 2°C. Detta är förstås samma farbror som först utsåg världens största oljemogul till utrikesminister- för att ett år senare avskeda honom på Twitter. Samma man som vill utesluta små vattensamlingar från USA:s Clean Water Act, vilket verkar vara ett lyckligt sammanträffande med hur positivt det skulle vara för golfbane- ägare. När jag tänker på honom så tänker jag att det är tur att nästan 40 procent av världens befolkning idag utgörs av barn och unga.

År 2015 utförde SIFO en undersökning på uppdrag av ett svenskt energibolag, vilken visade att fyra av tio barn i Sverige har uttryckt oro för klimatförändringarna. Den här undersökningen visade också att deras föräldrar inte riktigt verkade veta vad de skulle säga till sina barn. Om jag själv en dag får barn vill jag kunna säga till dem att jag inte bara stod och såg på och lät miljöförstörelsen hända. Att jag inte åt den sista tonfisken i havet och att jag försökte lösgöra mig från konsumism och hänsynslösheten mot andra jordvarelser. Och jag vill kunna säga till mina barn att vi agerade i tid. Att det inte gick så illa för miljön som vi befarade år 2018.

Jag tror att vi kommer uppleva en revolt under vår livstid, för barn och unga bryr sig om klimat- och miljöfrågor. En Sifo-undersökning från 2017 visade att klimatet är den viktigaste samhällsfrågan för unga mellan 16- 25 år, här i Sverige. En annan undersökning har visat att 76 procent av Sveriges ungdomar tycker att det är viktigt med hållbarhetsfrågor.

Jag träffade den amerikanska hip-hopartisten Xiuhtezcatl Martinez när han tog emot Children’s Climate Prize i Stockholm 2016. Då var han själv 16 år gammal och hade stämt USA:s regering för att de inte gör tillräckligt för att förhindra klimatförändringarna. Förra året stämde svenska ungdomar den svenska staten av samma anledning. Det finns så otroligt många unga att inspireras av. Den där 11- åriga Olivia från Storbritannien som samlade in 1,6 miljoner kronor till räddningsinsatser för sjöfåglar efter oljeutsläppet i Mexikanska Golfen 2010 till exempel. Eller 17-åringen Edgar Edmund från Tanzania som förvandlar plastskräp till byggmaterial. Jag behöver egentligen inte vända blicken längre bort än till min 16- åriga systerdotter Agnes som engagerar sig politiskt för klimatfrågan.

Förra veckan läste jag en debattartikel skriven av tre ungdomar som är aktiva i WWF- Youth Sweden. De argumenterade att ungdomar, i motsats till den allmänna uppfattningen- bryr sig, jättemycket om klimatfrågor, men att vuxna utesluter ungdomar från beslut som kommer att påverka deras framtid. De menade vidare att mycket av ansvaret för miljö och klimat samtidigt läggs på de som är unga idag.

Jag håller med. Unga har fått uppgiften att bära jordens framtid på sina axlar. Därför måste vi som vuxna ta vårt ansvar för att höja våra röster för de ungdomar vars röster drunknar i allt sorl. Och än viktigare: vi måste låta ungdomar komma till tals när det kommer till de här frågorna.

En gång var jag sju år gammal och jag var den sortens barn som skrev brev till Världsnaturfonden och bad dem jobba hårdare för att rädda världens korallrev. Idag är jag 30 år gammal och stora delar av världens största korallrevssystem- det 2600 kilometer långa Stora barriärrevet utanför Australiens kust-  har dött till följd av höga vattentemperaturer.

Koraller lever i symbios med en form av alger som har sitt näste inuti korallerna. Korallerna ger algerna en skyddad miljö och rätt förutsättningar för fotosyntes. I gengäld ger algerna koralldjuren näring som de använder för att producera kalciumkarbonat, vilket bildar korallernas yttre skelett. Den här relationen mellan koralldjur och alger, den sätts ur spel när temperaturen i vattnet höjs. När vattnet blir varmare kastar korallerna ut algerna, vilket leder till fenomenet som kallas korallblekning och korallerna svälter ihjäl. Det vi talar om här förstörelsen av de mest artrika ekosystemen i haven.

Människans koldioxidutsläpp driver inte bara på en förhöjd medeltemperatur, men orsakar även försurning av haven. Koldioxiden som tas upp av haven sänker vattnets pH- värde och det leder i sin tur till att organismer som bildar sina skelett av kalk inte kan göra det längre- för i ett hav som är försurat minskar överflödet av kalciumkarbonat.

Den dåvarande amerikanska presidenten Barack Obama citerade Washingtons Guvernör Jay Inslee när han talade under Klimatkonferensen COP 21 i Paris 2015 och han sa: «Vi är den första generationen att känna av effekterna av klimatförändringarna. Och vi är den sista generationen som kan göra någonting åt dem».

Vi kan inte vänta längre. Vi måste agera nu. Vi måste göra allt vi kan- nu.
Jag tror på kraften i att göra saker tillsammans. Det finns en uppsjö av organisationer och föreningar i Sverige som arbetar för att förbättra förhållandena i världen och i vår närmiljö. Jag skulle tro att en hittar sin närmaste förening genom att googla namnet på sitt intresseområde plus hemort.

En dag är jag 60 år gammal och världen kommer att vara förändrad. Sverige har såklart haft minst en kvinnlig statsminister. Världen kommer inte längre vara beroende av fossila bränslen. Alla delfiner är släppta från Sea World’s fängelser, vi har öppnat Fort Europa, jag har ett eget hemligt kantarellställe och gemensamt har vi hittat lösningar på hur vi ska förvalta land och hav på ett hållbart sätt. Så tänker jag mig framtiden i alla fall.

Men världen skulle också kunna komma att se annorlunda ut. Forskarna säger att det är troligt att vi kommer överstiga 2 °C -målet. Det skulle innebära ekosystemkollaps- bland annat för mina älskade korallrev. På den här tidpunkten kommer också ett annat enormt problem att visa sig. Innan jag fyller 60 år kommer det att vara mer plast än fisk i haven – det vill säga, om vi inte gör någonting nu.

Redan idag dör valar och andra marina djur av svält för att de har ätit plast som fastnar i deras magar. Varje år hamnar minst 8 miljoner ton plast i haven. Det är ungefär 20 lastbilar med plast som hamnat i havet från att jag gick upp på den här scenen- till nu. På ett år hamnar alltså plast med en vikt jämförbar med 100.000 blåvalar- det största djur som någonsin existerat på jorden- det hamnar i haven. Det är inte något som är lätt för de havslevande djuren att värja sig från. Året 2016 publicerade World Economic Forum en rapport där de beskrev att plastanvändningen har 20-dubblats under de senaste 50 åren. Inom de närmaste 20 åren beräknas användningen fördubblas igen.

Som tur är finns det människor som jobbar stenhårt för att förhindra en så här dystopisk framtid som jag beskriver nu. En av dem heter Boyan Slat. När han var 19 år grundade han stiftelsen The Ocean Cleanup med mål om att städa upp världens största skräpansamling Great Pacific Garbage Patch som befinner sig halvvägs mellan Hawaii och Kalifornien. Det är inte lätt att veta exakt hur stort det där sopområdet är, men beräkningar visar att skräpet täcker en yta minst så stor som delstaten Texas och kanske uppemot landarealen av Ryssland.

Genom att installera långa, flytande barriärer som fungerar som en konstgjord kustlinje, vilken kan fånga upp plastsopor med hjälp av havets egna naturliga strömmar kommer Boyan Slat – om han lyckas, att ha startat den största soprensningen i historien. Jag tror verkligen på det här projektet. Men oavsett hur det slutar så skulle det inte ha blivit till någonting – om inte han hade brytt sig så otroligt mycket.

Vi alla har någonting vi bryr oss väldigt mycket om och som vi är villiga att forcera berg för. Det kan vara klimat- och miljöfrågor generellt eller något specifikt, såsom plasten i haven, eller varför inte den där lilla grodpölen som du efter varje besök blivit 20 myggbett rikare när du lämnar. Och kom ihåg att det spelar ju ingen roll på vilket sätt det där berget förflyttas. Huvudsaken är att det flyttar på sig.

Sanningen är att om inte någon som Xiuhtezcatl, Olivia, Edgar Edmund, Agnes, Boyan, eller du och jag bryr oss otroligt mycket så kommer ingenting att bli bättre.
Så är det bara.
Så min uppmaning till er idag är att så era frön.
Så dem för alla att se.
Få dem att bry sig.

Detta tal hölls 2018-08-03

Referenser

• Trees and forests and water: Cool insights for a hot world
• Boyan Slat och The Ocean cleanup
• Brandläget i Sverige just nu  hämtat 2018.07.26
• Skogsstyrelsen pressmeddelande 
• Den sjätte massutrotningen 
• Symbios mellan koraller och alger
• Plastrapport World Economic Forum 
• Antalet barn & unga i världen 
• Klimatet viktigaste samhällsfrågan för unga
• 4 / 10 barn i Sverige är oroliga för klimatförändringarna 
• Fakta om skräp från Håll Sverige rent